Norrbottning - med rötterna i Ångermanland
 

Jag har bott över 50 år i Norrbotten, så visst känner jag mig som en norrbottning. Men jag har rötterna i Ångermanland. Närmare bestämt i natursköna Helgum, två mil utanför Sollefteå. Skidskytten Helena Ekholm kommer förresten från samma by.
Jag föddes den 1 april 1948 - nej, ingen har kallat mig aprilskämt - och på sommaren tio år senare flyttade jag med mina föräldrar till Malmberget.

                              Hembygden i Ångermanland, Östergransjö i Helgum, en julikväll 2011. Det vita huset är
                                                                         övrigt föräldrahemmet.

I Malmberget bodde jag i sju år, jag tog realexamen våren 1965 och på sommaren lämnade vi Malmberget. Först återvände vi till Helgum och i november flyttade vi till Sundsvall.
Där hann jag aldrig rota mig. Jag fick erbjudande att börja, som aspirant på Norrländska Socialdemokratens sportredaktion i Boden, givetvis tackade jag ja och 1 maj 1966 gjorde jag första arbetsdagen.

Tio år senare flyttade NSD till Luleå. Jag blev kvar i Boden som lokalredaktör och Luciahelgen 2009 gjorde jag min sista dag på NSD.
Numera är jag fritidsforskare (alltså pancho) och frilansare med egen firma, LH Media
.

                            Johannesgatan i Malmberget med utsikt mot Dundret. Bodde i huset längst ner t h.
I Boden bodde jag först i tio år, sedan flyttade jag med familjen till Sävast för att fem år senare hamna i Södra Bredåker, hustru Eivors födelseort.
Där stannade vi i 19 år. I december 2000 återvände vi till Boden och sommaren 2010 gick flyttlasset till Landskrona. I maj 2014 gick det norrut igen - tillbaka till Boden. Nu är vi bodensare på heltid, men det blir säkert några veckor varje sommar i Skåne där vi haft en kolonistuga.
Vi har fostrat tre barn: Johan (född 1974), Peter (1977) och Linda (1985).
Numera består familjen även av svärdöttrarna Corina och Rebecka, svärsonen Johan
samt barnbarnen Gavin (född 2008), Otto (2016),  Leia (2016) och Ludvig (2018).
Sportintresset har givetvis varit dominerande.
Det är främsta förklaringen till att jag blev sportjournalist liksom att jag alltid tyckt om att skriva.


1964 fick jag vara med om att vinna Lilla VM i fotboll med Malmbergets AIF. Och tänk: jag lyckades
också göra mål i slutspelet. Här fastställer jag slutresultatet 11-0 mot SK Gränsen. Foto: Kurt Johansson.

Tiden i Malmberget var bra och gav mig möjlighet att testa flera idrotter, som fotboll, handboll, ishockey och alpint. Bäst gick det i fotboll där jag var med och vann Lilla VM 1964 med Malmbergets AIF, en av Norrbottens finaste föreningar. Det var MAIF:s första och hittills enda fotbollsguld i Lilla VM.
En annan klubb, som jag hade många fina år i är Bredåkers SK. Där var jag både ordförande och ungdomstränare - två uppgifter, som var mycket stimulerande.
När jag började på NSD slutade jag spela. Skiftgången och helgjobb gjorde det omöjligt att göra en seriös satsning.

                                                             Så här kunde det se ut på jobbet på 80-talet...
Men 1970-71 gjorde jag comeback i Hornskrokens IF. Det var två roliga säsonger. Då gjorde jag bland annat min enda A-lagsmatch i karriären, Nattavaara borta i norrfyran. Vi vann med 14-4.
I Malmberget blev jag också frälst av den alpina sporten. MAIF var under många år en klubb i eliten och på Dundret var det ofta stora tävlingar.
Intresset har betytt mycket - både i jobbet och privat. Det är alltid en höjdpunkt att få åka i strålande sol med klarblå himmel i en nypistad backe - för att inte tala om förmånen att få bevaka storheter som Ingemar Stenmark, Pernilla Wiberg, Thomas Fogdö, Anja Pärson, Franz Klammer och många fler.
Likaså har musikintresset alltid funnits. Cd-spelaren får jobba varje dag - gärna med 60-talsmusik, Frank Sinatra, Flamingokvintetten eller Glenn Miller.

Hjärtat har  alltid klappat för skidåkning - främst alpint. Här är jag i Andorra vintern 2014.